Det är bara rock n roll

Hej, jag heter Göran och jag är beroende av musik. Så kan man kanske uttrycka det. Grejen är nämligen att det här med musik är en väldigt stor del av mitt liv. När jag lyfter skrot på gymmet är det viktigt att jag har rätt musik att lyssna på för att kunna prestera på max. Om jag lagar mat eller diskar är det samma sak. När jag sitter och skriver är jag beroende av att det är rätt sorts musik som strömmar ur laptopens högtalare. Vad är då rätt sorts musik? Mycket bra fråga som kräver sitt svar. I grund och botten är och förblir jag en hårdrockare av den där obotliga sorten. Just nu är det till exempel en liveplatta med gamla goa AC/DC som smeker mina trumhinnor. Men annars är jag en musikalisk allätare som lika gärna kan lyssna på lovsång, gospel, blues, klassisk musik, folkmusik, storbandsjazz och 60-talspop. Jag älskar att lyssna på filmmusik när jag jobbar och är helt ense med det finska bandet Nightwishs ledare och keyboardist Toumas Holopainen i hans resonemang om att kompositörer av filmmusik är nutidens klassiska kompositörer. Det i musikalisk väg som får mig att må riktigt dåligt är den där massproducerade och plastinpackade radiosmörjan, rap, hiphop och black metal. Men någonstans måste man ju dra gränsen.

Jag har till min förtvivlan upptäckt att jag inte kan lyssna på musik när jag ska transkribera. Detta på grund av att min totala koncentration då måste vara inriktad på jobbet att förvandla talspråk till skrivet språk, vilket är som att försöka förvandla vatten till vin. Jättesvårt, med andra ord. Men det är nog ett av ytterst få områden i mitt liv där musiken har tystnat helt. Annars är det bara rock n roll som gäller.

På tal om jobbet så har jag den stora glädjen att kunna berätta om två helt nya jobb som jag har gått in i på frilansbasis. Jag är numera nyhetsskribent hos Inblick och MMAnytt, vilket jag är oerhört tacksam för. Dessa två samarbeten betyder att jag efter drygt två års dubbeljobbande kan släppa taxiköret helt och istället säga att jag är egen företagare på heltid. Äntligen, som Gert Fylking skulle ha formulerat det.

På återbloggande
Göran